Jag älskar löpning

Jag har precis avverkat ett långpass i löpning. Mina ben är tunga och stumma men känslan av oövervinnerlighet finns inom mig. Jag har sprungit 14,86 km. Jag gick en gång i ca 3 min (ungefär halvvägs), backen var för brant och jag orkade bara inte. Men jag kom tillbaka och sprang sedan hela vägen hem.

När jag har sprungit 2 km kommer mödarbacken, den är 2 km lång och lutar mycket. Jag brukar gå uppför backen med barnvagnen och varje gång tänker jag VARFÖR? Tar jag denna slingan? Givetvis för backens skull *ler* Jag springer uppför hela backen och jag har inte ens mjölksyra när jag kommer upp! Livet leker! Jag tänker att jag skulle kunna springa Göteborgsvarvet nu, idag, här på en gång! Tur att jag slapp det *lol*

Det jag tänker på under dessa 105 min är att jag älskar löpning. Helt plötsligt sprang ett rådjur över löparspåret. Efter ytterligare 1 km sprang ett annat rådjur (eller så var det samma som hittat en snabbare väg) över spåret. När jag lämnar löparspåret bakom mig och forsätter förbi vattentornet och runt sjön börjar benen kännas stumma. Jag ler för mig själv och tänker att det var länge sen! Härligt med stumma ben, då kanske jag har lite träningsvärk imorgon. Jag springer vidare, kämpar på.

Batteriet i mobilen börjar ta slut så Magnus Karlsson får ge sig. Jag koncentrerar mig på andningen. Härlig! Härligt! All barnskrik försvinner. Kärleken till sambo och barnen kommer tillbaka. Livet leker och imorgon är det fredag. Då ska vi fika med söta Anette!

Kommer till Gruveredsvallen och hinner tänka att innan sommaren orkade jag inte ens hit och tillbaka. Nu har jag bara fjutig 1,5 km kvar *snyft* Snart är det löppasset slut.

Jag hinner inte tänka mycket mer… Jag är hemma! Lycklig och svettig!

Nu ska jag duscha!!

Tjingeling

Kram Hanna